Ett skolminne

Vårt första medlemsbidrag kommer från Sebastian Gustafsson Strömbrink som delar med sig av sina upplevelser från högstadiet. Sebastian är också en av de unga föreläsarna i A.S.K.A.

Tortyren i skolan

av Sebastian Gustafsson Strömbrink

Jag ligger i sängen och väntar på att väckarklockan ska ringa, det enda jag känner är att jag vill dö. Ytterligare en dag jag måste till skolan. Kanske kan jag lura mamma och säga att jag mår dåligt. Jag vill inte. Bara pina allt sammans. Klockan ringer. Jag stiger upp och stänger av klockan och tar kläder ut ur min byrå. Jag går ner för trappan och till duschen. Sätter på extra värme, och det tar ett bra tag innan varmvattnet kommer. Jag går in i duschen och börjar tvätta håret, och tänker ”om jag bara vågar så skulle jag sätta ner proppen i badkaret och lägga mig under vattnet tills jag dör”. Men nej, livet kanske blir bättre senare. Jag torkar mig gör vid mig, men vet ändå vad de kommer säga om mig. Jag går ut och äter frukost och tar hunden på en liten promenad. Kommer hem och ställer mig och väntar på att skolbussen ska komma. Jag vet att om 30 minuter så kommer lidandet att börja, ett rent jävla helvete helt enkelt.

Bussen kommer, jag går in och sätter mig längst fram, säkrast där. Pratar lite med chauffören medans avståndet mellan mig och skolan blir allt mindre. Vi åker ner från någon kurvig backe och jag vet att strax ska byta till den andra bussen, där de allra jobbigaste eleverna är. Jag stiger av och går på den andra bussen. Jag sätter mig givetvis längst fram och får höra ett par kommentarer om mig. Jag kryper ihop, vill inte bli sedd, och jag vill inte se dem. Vi åker vidare, jag vet att nästa gång jag ska av så är vi framme på Strandängsskolan, ”skolan som inte lever upp till sin standard”.

Jag går in genom entrén, stressar som vanligt. Jag vill inte träffa folket där, det är bara en massa mobbare. Jag går fram till mitt skåp hänger in mina kläder och tar fram boken vi läser på morgonen. Det är oktober 2010. 8:an, det som kändes så avlägset innan känns bara som ett helvete nu. Jag går och sätter mig utanför klassrummet och väntar på att vår lärare Olof ska komma ut från lärarrummet. Under tiden får jag höra de gamla vanliga orden ”Du ser ut som en jävla bög, hör du BÖÖÖÖÖG” eller ”Skåning, stick tillbaka varifrån du kom ifrån”.

Olof kommer och låser upp dörren. Jag skyndar mig till min plats och börjar läsa. Tiden går för snabbt. Vi ska ha hemkunskap, där läraren favoriserar mig. Det gör bara att hela denna skiten ännu värre. Jag går upp mot A-huset. Ställer mig utanför dörren, hör många fotsteg i trappan. Dörren till korridoren öppnas, och det känns som ett förbannat sjukhus.

Gerd kommer. Hon öppnar klassrumsdörren och hälsar oss välkomna. Hon presenterar vad vi ska göra idag. Spagetti och köttfärssås. Och som vanligt fjäskar hon för mig och säger att jag kan väl baka mina delikata scones till hela gruppen. Klassen ger mig självklart irriterade blickar, jag svarade ”Javisst, Gerd”. Hon sade också att Rebecka skulle hjälpa mig. Fler blickar. Vi kom igång och snart doftade det gott i köken. Jag började göra sconesen. Jag frågade om någon i min grupp kunde börja duka, Marcus sa att han kunde, samtidigt som han gav mig en blick som bara skrek ”Gå och häng dig”.

Lektionen börjar skrida mot slutet. Jag tar undan mina grejer och sticker ut ur klassrummet direkt när Gerd säger vi kan gå. Lunchrast i 90 minuter. Jag tar och sätter mig för mig själv i en ende utav matsalen, äter lite och går till biblioteket.

Väl i biblioteket så känner jag mig säker, där vågar ingen kalla mig massa saker. Medans bibliotekarien går på lunchrast så hjälper jag henne med att packa upp böcker, stämpla dem osv. något som jag faktiskt gillar att göra.

När jag går ut från biblioteket så står de vanliga gängen och slänger massa fula ord till mig. Jag ignorerar dem, men mår inte alls bra. Jag slinker in i Gula Skeppet och tar ut en bok ur mitt skåp och sitter och läser den tills vi börjar. Vi ska ha SO. I och med det är torsdag så ska vi ha tipspromenad. Kul, ytterligare en chans för dem att kalla mig en massa grejer när ingen lärare är i närheten.

Lektionen börjar och vi bli delad in i grupper, och så klart ska jag hamna med Marcus och Kein. Vi är grupp nummer 1 och vi börjar gå rundan, och de första dem säger är ”Du svarar på allt G.S, du är the smart gay” sen skrattar de och går i förväg. Känner mig helt jävla övergiven. När vi kommer tillbacks och lämnar in lappen sätter jag mig långt ifrån dem och bara uthärdar resten av lektionen, så som jag har gjort nu i nästan i två års tid. Resultaten framläggs och vi fick 11/12 rätt. Helt OK. Det var sista lektionen och jag sätter mig och väntar på att bussen ska komma, och givetvis är det den turen då många av dem jobbiga eleverna ska åka också.

Taxin kommer, det är Karl-Anders som kör, tack för det, då vågar de andra inte säga något till mig. Jag sätter mig självklart längst fram och längtar hem men ändå inte, för jag vet att mamma kommer fråga om min dag och jag kommer bara ljuga igen. Vill inte att dem ska veta detta.

Bussen stannar och jag går av och ser i bussfönstret att dem räcker fingret till mig. Jag tar ett djupt andetag och går in i vårt hus.  Ensam hemma. Skönt, då kan jag få lystna på musik ifred och försöka bryta ner vad som har hänt idag.

Jag hör en bil backa upp på uppfarten, mamma som kommer hem. Jag förbereder mitt pokerface. Hunden börjar skälla och jag hör hur köksdörren öppnas. Jag går ner och säger hej och jag hade rätt att mamma fråga hur det var. Jag svara ”att det har varit toppen”. Mamma är nöjd. Jag går upp på mitt rum och spelar dator. Går ner efter ett tag och äter kvällsmat. Går upp igen och lägger mig läser. Det enda jag kan tänka på är att jag vill helt enkelt bara somna in. Helt enkelt dö i sömnen så jag kan slippa denna skiten. Jag känner sömnen komma och jag faller i djup sömn. God natt.

About Theres

Administratör. Mamma till en neurotypisk flicka och en pojke med autism och utvecklingsstörning. Aktiv i NV Skånes lokalavdelning.

One response to “Ett skolminne”

  1. Ann Berg says :

    Rakt in i själen…. Tack Sebastian!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s