Dag eller natt, mamma?

Att förstå skillnad på natt och dag eller att utveckla en känsla för tid kan vara svårare för barn med autism än för andra. Sabina, som är mamma till en flicka på fyra och ett halvt år med autism, berättar här om dotterns utveckling av dygnsuppfattning.

 

 

Det är ett ljus på himmelen

Rikta ofta dina tankar på hur snabbt allt varande och vardande förgår och försvinner. Tillvaron är som en evigt ilande ström, krafterna äro stadda i oavbruten förändring, och deras orsaker äro underkastade tusen växlingar. Knappast något består, och tätt intill oss gapar det förflutnas och det kommandes avgrund, vari allt försvinner.

Marcus Aurelius ur ”Självbetraktelser, Femte boken”

Dotterns mamma hör talas om den bristande tidskänsla som många med autism har. Det brukar framställas som en oförmåga att förstå abstrakta begrepp, en oförmåga att gå bortom det bokstavliga, en oförmåga att förstå utan se. I litteratur om autism beskrivs tid och tidskänsla som något abstrakt, något osynligt och omätbart, något som inte går att lära ut till barn med autism… och i alla fall inte före fem års ålder!

Men ”tid” är egentligen bara ett ord för att beskriva en av de (erkända) fyra koordinaterna i rumstiden. Hur många av oss kan säga att vi egentligen begriper oss på tiden? Och hur många av oss kan utan vidare separera de övriga tre (rumsliga) koordinaterna i våra (förmodat normala) hjärnor? Kanske har vi inte bättre tidskänsla än ett barn med autism – vad vi möjligen har är en mer avancerad förmåga att koordinera och tolka den information om tid och rum som våra sinnen kan förmedla.

Är tiden verkligen ett abstrakt begrepp? I viss mening, men egentligen inte. Tidsuppfattning här på jorden handlar i högsta grad om visuellt mycket tydliga signaler – ljust, mörkt, himlakroppars rörelser, årstidsförändringar … Det borde väl vara tämligen enkelt att lära ut. Och ju tidigare desto bättre!

Vi sätter igång med friskt mod. Vår treåriga dotter kan inte skilja på natt och dag. Hon verkar inte uppmärksamma skillnaden mellan mörkt och ljust – inte så konstigt kanske med tanke på hur lätt det är att tända en lampa… Hon vaknar på nätterna och skriker om att gå till mormor eller lekplatsen eller affären, hon skriker i timmar, hon slår oss i ansiktet och river oss i munnen och ögonen.

Först lär vi henne skillnaden mellan ljust och mörkt, det gör en avsevärd skillnad bara det. Fast det krävs också att vi sitter uppe ibland på natten med dörren öppen och ”tittar på natten”. När hon kan ljust och mörkt går det plötsligt an att vänta tills det är ljust innan man ska iväg till t.ex. lekplatsen. Sedan försöker vi koppla ihop det med dygnets ljusförändringar.

Vi tittar på en Emil-film. Det är mörkt på filmen, novembernatt. Dottern säger: ”Det är natt!” Mamma blir glad och instämmer: ”JA-A, där är det natt!” På filmen tänds en lampa och dottern säger ”Nu blev det dag!”

Mamma säger ingenting.

Vi tar nya tag. Det är förstås förvirrande inne med alla lampor, så nästa steg är att lära henne skillnaden mellan mörkt/ljust och natt/dag. Vi tar bilder på himlen genom vårt fönster varannan timme och gör en cirkelbild som visar hur dygnet går runt. Vi gör om hennes schema också till en cirkel, med en pil som flyttas efter morgon, dag, kväll, natt.

Vi pratar om solen, månen och stjärnorna och visar många andra bilder också. Vi sitter uppe på kvällarna och väntar på Aftonstjärnan. Vi har en särskild sång också om hur tiden går runt och morgon blir dag och kväll och natt. Vi visar hur man kan tända lampor inne, men att det är UTE som avgör natt och dag. Sedan tror vi att hon kan det, för det verkar så.

En kväll står dottern vid fönstret medan skymningen faller. Hela tiden medan solen går ner och himlen färgas först gul och sedan röd och sedan mörknar alltmer från grönt till blått och ännu mörkare, hela tiden står hon där och pratar om hur kvällen kommer och allt det hon ser där på himlen. Till slut är det verkligen natt. Då vänder hon sig bort från fönstret och pekar mot spisen där en lampa lyser och säger ”Och där är solen!”.

Mamma tror att hon menar den tända lampan och säger, ”Menar du lampan, det är ju bara en lampa, titta här vi kan släcka den…”. Dottern blir arg, hon höjer rösten: ”Inte lampan! DÄR!”

Hon går närmare spisen och pekar på… en GRYTLAPP som hänger på väggen! ”Där”, säger hon, ”där är solen!” Mamma stirrar på grytlappen. Plötsligt, med ett nästan hörbart ”klick”, ändras perspektivet i mammas hjärna och hon ser också ”solen” där på grytlappen.

Dottern har alltså missat solen på himlen. Hon tror att ”solen” är ett mönster, en sorts cirkel med strålar. Och den riktiga solen är inte lätt att visa henne heller, för hon är ljuskänslig och vänder sig alltid bort. Hon tror att ljuset kommer ”från himlen”, och att solen går upp och ner förstår hon alltså I ALLA FALL inte. Vi sliter länge, länge med det där. Åtta månader har vi hållit på allt som allt.

Så kommer det en dag med varmt och disigt väder. Vi är i trädgården. Plötsligt pekar dottern på solen däruppe och säger:

”Det är ett ljus på himlen!”

”Vad är det för ljus?” frågar mamma, som har lärt sig att passa på.

”Det är solljus”, svarar dottern.

”Det är inte solljus”, säger mamma. ”Det är solen!”

Dottern tittar upp, glatt överraskad. Belåtet säger hon flera gånger: ”Det är inte solljus. Det är SOLEN!”

Nu är dottern fyra år. Och nu förstår hon verkligen skillnaden mellan ljust och dag, mellan mörkt och natt. Hon känner igen solen och månen och stjärnorna (de riktiga på himlen). Hon kan vänta, hon känner igen årstiderna, hon håller på att lära sig klockan, hon förstår t.o.m. uttryck som ”en liten stund”, ”senare”, ”snart”.

Aldrig mer skriker hon på nätterna. Och aldrig mer ska hennes mamma tro att något är omöjligt att lära ut.

About Theres

Administratör. Mamma till en neurotypisk flicka och en pojke med autism och utvecklingsstörning. Aktiv i NV Skånes lokalavdelning.

6 responses to “Dag eller natt, mamma?”

  1. Ronny Nilsson says :

    För mig var det årets litterära höjdpunkt att läsa denna underbara berättelse. Det var som om att vända ut och in på själen med hjärtat i halsgropen och magen klistrad till ryggraden. Så vackert, så skört, så många känslor på en och samma gång. En vittnesbörd om så mycket mod hos detta barn och hennes föräldrar. Ett sådant oerhört engagemang och kärlek, som denna gång lyckligtvis belönades. Skakad i mitt innersta på ett vackert och upplyftande sätt lät jag de tacksamma tårarna torka på mina kinder och tänkte att det finns kanske hopp för mänskligheten trots allt…
    Tack, Sabina!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s